Vigilia (lat. nattvakt) firas i den slavisk-ortodoxa traditionen på lördag kvällar och kvällar före stora kyrkliga högtider.
Nattliga gudstjänster firades redan under de kristna martyrernas tid; man föreställde sig att Kristi återkomst skulle äga rum vid midnatt. Ursprungligen härstammar vigilian från den tidiga församlingen i Jerusalem. Därifrån har den färdats till Norden genom Ryssland.
En vigilia består av tre delar:
– En aftongudstjänst som gestaltar världsalltets skapande, syndafallet och skapelsens väntan på Frälsaren.
– En morgongudstjänst, vars centrala del utgörs av polyeleo (grek. polyeleos, mängder av nåd), under vilken det sker en procession med en evangeliebok, läsning av evangeliet, berökelse av kyrkan och en individuell välsignelse av kyrkobesökarna.
– En avslutande högläsning av första timbönen, som utgör en liturgisk bro till nästa morgons läsning av tredje timbönen och firandet av nattvardsgudstjänsten, den gudomliga liturgin.
Flera kompositörer av ortodox liturgisk musik har skapat sammanhängande vigilia-gudstjänster, av vilka Sergej Rachmaninovs (1873-1943) vigilia – ofta missvisande benämnd vesper – torde vara den mest välkända. Den ryska kejserliga hovkörens dirigent Alexander Arhangelskijs (1846-1924) vigilia är än mer älskad bland ortodoxa själva, och i Finland har Einojuhani Rautavaara (1928-2016) komponerat en uppmärksammad ortodox vigilia.
Begreppet vigilia används inte i hela den ortodoxa världen. I Grekland kallas ett helnattsgudstjänst agripnia. I grekisk-ortodox tradition är det vanligtvis endast en aftongudstjänst som förrättas på lördag kväll, medan det på söndagsmorgonen förrättas en morgongudstjänst åtföljd av den gudomliga liturgin. Agripnia firas endast i samband med särskilt betydande kyrkliga högtider.