Jag föddes som de flesta andra i vår lilla del av världen som lutheran. Min mor var lutheran och jag döptes, konfirmerades och vigdes i den lutherska kyrkan. Har under hela mitt liv haft en andlig längtan men det var först i hög medelålder som den fick en speciell inriktning.
Min farmor var ortodox emigrant. I vardagslag gick hon i en liten ortodox kyrka på Sandudd i Helsingfors. Hon och hennes kvinnliga landsmän tävlade om vem som hade den snyggaste hatten när de gick till kyrkan. Inga hucklen där inte. Damerna kom ju från världsmetropolen S:t Petersburg.
Vid högtidliga tillfällen tog hon mig, sitt äldsta barnbarn, vid handen och vi åkte femmans spårvagn till Skatudden och gick in i den stora Uspenskij-katedralen högt uppe på berget. Det var en helt ny värld som öppnades för mig! Alldeles överväldigande…
Katedralen var packad med folk, på den tiden med farmors landsmän från Ryssland. Rökelsen svävade tung och besvärande för en liten flicka. Folk gjorde korstecken stup i ett och bugade sig djupt och kysste bilder som jag lärde mig var ikoner. Prästerna och kören sjöng växelsång på ett språk som för mig var obegripligt då. Men katedralen var oerhört vacker med allt guld och alla vaxljus.
Och hymnerna var inte av denna världen. Jag vet att det var klangen av hymnerna, de oerhört vackra och gamla sångerna, som stannade kvar i min barnasjäl och som gjorde att jag under hela mitt liv som en radar drogs till ortodoxa kyrkor under mina utlandsresor. Jag tror också det är den oerhörda helhetsupplevelsen, skönheten i andligheten som är så gripande och lockande och som gör att man känner att man själv vill vara en del av denna upplevelse.
När jag årtionden senare läste legenden om hur Kievriket kristnades i slutet av 900-talet, och slaverna valde den ortodoxa kristenheten för den estetiska kvaliteten i andligheten, var det något jag starkt kunde identifiera mig med. Himmelriket nedtaget på jorden. Jag valde medvetet att bli en del av denna kristenhet. Jag känner mig hemma i den och har aldrig ångrat mitt val.
Idag är ortodoxin en självklar del av min identitet och min vardag. Jag betraktar inte längre kyrkan utifrån, jag är en del av den, såsom den alltid varit en del av mig, det förstår jag nu.
Vi ortodoxa kommer inte att knacka på dörren hos dig. Men du ska inte känna dig ovälkommen för det. För om det är något vi förstår oss på så är det längtan. Den räcker. Välkommen.
Lola Cedergren