Festernas fest och högtidernas konung. För de ortodoxa utgör påsken kyrkoårets absoluta höjdpunkt. Såväl i Ryssland och Ukraina som i Grekland eller i Etiopien varvas festbestyren i de ortodoxa hemmen med flitiga besök i de uttrycksfulla gudstjänster som präglar passionsveckan. Gudstjänsterna bär kyrkfolket genom passionsberättelsen fram till glädjen över Herrens uppståndelse och världens frälsning.
Stora veckan
Veckan som följer palmsöndagen benämns i den ortodoxa kyrkan som stora veckan och veckodagarna kallas följaktligen för for stora måndagen, stora tisdagen etc. Stora veckan utgör den sista tiden av förberedelse inför påsken. De ortodoxa har följt den stora och heliga fastan i fyrtio dagar före palmsöndagen och fortsätter att fasta ända till påsknatten.
Under stora veckan ändras gudstjänsternas innehåll och stämning gradvis från fastans enkla, kontemplativa och monastiskt influerade form och den annalkande påskfesten tecknar sig allt starkare. Det enkelt upplästa textmaterialet ger vika för körens sjungna delar och hymnografin ger uttryck för den liturgiska erfarenhetens olika aspekter: det emotionella sida vid sida med det teologisk-intellektuella.
Stora torsdagen
På stora torsdagens afton förrättas en gudstjänst som egentligen är stora fredagens morgongudstjänst; det liturgiska dygnet byts nämligen redan på aftonen. Inför denna gudstjänst med dess förinnerligade texter har ett kors som avbildar Golgata burits till mitten av kyrksalen. Under gudstjänsten läses tolv evangelieavsnitt ur Kristi passionshistoria och mellan avsnitten sjunger kören sånger som anknyter till texterna. Kyrkobesökarna håller levande ljus i händerna och ljusen tänds inför varje evangelieläsning. Ljuset tar många med sig hem och det används till att tända lågan i ikonlamporna i hemmen. Gudstjänsten är ca tre timmar lång.
”Den vise rövaren gjorde du i samma stund värdig paradiset, Herre. Upplys även mig genom korsets trä och fräls mig…” (Gudstjänstens eksapostilarion)
Stora fredagen
Vid stora fredagens aftongudstjänst som börjar på eftermiddagen minns vi Herrens nedtagande från korset. Församlingen återupplever den sorg och bedrövelse som den tidigaste församlingen kände inför insikten om hans död:
”Josef och Nikodemus tog dig, som klär dig i ljus såsom en mantel, ned från träet, och seende dig död, naken och utan grav, grät de innerligt och ropade klagande: Ve mig, ljuvaste Jesus! Nyss såg solen dig hänga på korset och dolde sig i dunkel; jorden bävade i fruktan och templets förlåt rämnade…Hur skall jag kunna begrava dig – min Gud?”
Under gudstjänsten som varar ca en och en halv timme bär man fram Kristi gravikon som föreställer den döde Jesus i graven och ställer den mitt i kyrkan medan kören sjunger:
”Den ärevördige Josef tog din heliga lekamen ned från träet, svepte den i en ren linneduk, beströdde den med välluktande kryddor och lade den i en ny grav… Till de myrrabärande kvinnorna ropade ängeln och sade: Myrra anstår de döda, men Kristus har visat sig främmande för förstörelsen.”
Kyrkobesökarna vördar Guds frivilliga offerdöd för världen genom ikonen: bugar sig en efter en till marken framför den och kysser den heliga bilden och den evangeliebok som placerats på ikonen. Man tar också emot prästens välsignelse och kysser hans hand som tecken på vördnad för hans ämbete och för den apostoliska successionen. Under dagen kommer många ortodoxa till kyrkan också mellan gudstjänsterna för att få bikta sig vid Herrens grav.
”Kom låt oss lovprisa den minnesvärde Josef som i natten gick till Pilatus och utbad sig allas liv: Ge mig denne främling som inte hade någon plats där han kunde lägga sitt huvud. Ge mig denne främling vars moder, när hon såg honom hänga på korset, snyftande ropade och bad i moderlig sorg: Ve mig, mitt barn! Ve mig mitt ljus och min älskade livsfrukt! Idag går Simeons profetia i templet i uppfyllelse, för ett svärd genomborrar mitt hjärta!”
På kvällen förrättas en gudstjänst där vi på ett hemlighetsfullt sätt deltar i Kristi begravning. Med levande ljus i händerna följer gudstjänstfolket gravikonen som nu bärs i en begravningsprocession ut och åter in i kyrkan som nu avbildar den heliga graven i Jerusalem. Kyrkfolket vördar graven som smyckats med de blommor församlingsmedlemmarna tagit med sig till denna och den föregående gudstjänsten. Gudstjänsten vars texter tillhör de mest gripande inom ortodox hymnografi är ca två timmar lång.
”Gråt inte över mig moder när du i graven ser din son som du jungfruligt mottog i ditt sköte. Ty jag skall uppstå och förhärligas i härlighet. Utan ände skall jag såsom Gud upphöja dem som i tro och längtan lovar dig.”
Påskaftonen
På stora lördagens förmiddag förrättas ofta Basileios den Stores liturgi, en av de olika nattvardsgudstjänster som firas i den ortodoxa kyrkan (i år förrättas inte denna gudstjänst i h:e Nikolai kyrka). I fornkyrkan utgjorde lördagens liturgi den egentliga påskgudstjänsten och den ortodoxa kyrkan har bevarat seden att under denna gudstjänst byta kyrkornas liturgiska färg från fastetidens svarta och violetta till påskens vita eller röda med silver och guld.
Under den tidiga kristendomen var det också vanligt att nya medlemmar blev efter en förberedelsetid med studier och fasta upptagna i kyrkan under denna gudstjänst. Ännu idag bär gudstjänsten spår av detta genom den högläsning av långa gammaltestamentliga textavsnitt som sker under stora lördagens liturgi. Gudstjänsten är ca två timmar lång beroende på hur många gammaltestamentliga avsnitt som läses.
”Nu må allt mänskligt kött tiga och stå i bävan… för konungarnas konung och herrarnas herre träder fram för att bli slaktad och ge sig själv till föda åt de troende. Framför honom skrider änglaskarorna med alla herradömen och all makt, de mångögda keruberna, de sexvingade seraferna som döljer sina ansikten…”
Påsknattens stora gudstjänst börjar med midnattsgudstjänsten, då Kristi gravikon bärs in i altaret och ställs på altarbordet. Men redan från klockan 22.00 börjar församlingsmedlemmar samlas i kyrkan för att bikta sig vid gravikonen och hjälpa med den högläsning ur Apostlagärningarna som fortsätter ända till påsknattens stora gudstjänst som börjar 23.30.
Ikonostasens dörrar öppnas och de stängs inte under hela påskveckan som ett uttryck för att Kristus, ”den nye Adam”, genom sin offerdöd åter öppnat himmelrikets portar för den fallna värld som vid syndafallet utestängdes från paradiset. Gudstjänstfolket står med levande ljus i händerna och lågan till kyrkoljusen bärs till församlingen från altaret. Kors- och lyktbärare, ikonbärare, prästerna, kören och hela församlingen beger sig ut från kyrkan i procession likt de myrrabärande kvinnor som en gång gick till Kristi grav och fann den tom. Ingen stannar kvar i kyrkan vars belysning är släckt så att vi verkligen går fram till den heliga graven. När kyrkportarna slås upp är graven tom – gravikonen syns inte, kyrksalen badar i ljus, och påskens festsång ljuder för första gången:
”Kristus är uppstånden från de döda, med döden besegrade han döden och åt dem som vilar i gravarna gav han liv!”
Så börjar festernas fest, Herrens heliga påsk och påsknattens stora gudstjänst som varar till ca 03.00. Påskens festsång sjungs gång på gång på ett flertal språk och med jämna mellanrum kommer prästen ut från altaret och utropar: Kristus är uppstånden! varpå församlingen svarar: Sannerligen uppstånden! – även detta på många språk: Hristos anesti! – Alithos anesti! (grekiska), Hristos Voskrese! – Voistino Voskrese! (kyrkoslaviska), Kristus nousi kuolleista! – Totisesti nousi! (finska). Även påskfestens evangelietext (Joh. 1:1-17) läses ofta på många språk för att betona att den frigörelse från ondskans och förstörelsens makt som Herrens uppståndelse möjliggjort gäller alla i hela världen.
Den kanon som sjungs under påsknatten har skrivits av den helige Johannes av Damaskus på 700-talet. Gudstjänstens predikan är författad på 300-talet av den helige Johannes Chrysostomos, Konstantinopels ärkebiskop. Denna predikan läses i alla ortodoxa kyrkor världen över på påsknatten:
”Ni som fastat och ni som inte fastat, gläd er idag. Bordet är dukat, njut av det… Du död, var är din udd, du dödsrike, var är din seger? Kristus är uppstånden och du är störtad. Kristus är uppstånden och demonerna har fallit. Kristus är uppstånden och livet bor ibland oss. Kristus är uppstånden och inte en enda död finnes i graven…”
Under gudstjänsten välsignas också mat som församlingsborna har tagit till kyrkan för att äta på den fest som anordnas gemensamt efter nattens gudstjänst. När den heliga nattvarden har utdelats och gudstjänsten har firats till ända ger prästen var och en ett ägg som symbol på uppståndelsens under, det skenbart livlösa som ändå omsluter livets gåva, och vi kysser varandra med påskhälsningen:
Kristus är uppstånden! – Sannerligen uppstånden!