Grunden för den ortodoxa kyrkans bekännelse är tron på Jesus Kristus som vår Frälsare och Gud och hans uppståndelse från döden. Apostlarna förkunnade glädjebudskapet om den uppståndne frälsaren och kyrkan har sitt upphov i denna bekännelse. Ordet ortodox betyder rättprisande. Med detta vill kyrkan säga att den ortodoxa kyrkan än idag förvaltar den tidiga kristendomens apostoliska bekännelse.
Den ortodoxa kyrkans centrala dogmer är tron på den Heliga Treenigheten – Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande – tre gudomliga personer i ett väsen, samt tron på Kristus som Guds inkarnation och därmed på hans två naturer – gudomlig och mänsklig – två naturer i en person.
Som alla kristna samfund, betraktar den ortodoxa kyrkan bibeln som sin främsta bekännelseskrift. Inom ortodoxin betraktas dock bibeln snarare som en del av kyrkans tradition än som dess fundament. Andra viktiga skrivna källor är de sju ekumeniska konciliernas beslut, heliga fäders övriga skrifter och sådana kanoniska dokument från ortodoxa lokalkyrkor som vunnit inflytande över ortodoxin i hela världen.
Den ortodoxa kyrkan delar den romersk-katolska kyrkans tro på helgon som människors himmelska förebedjare och beskyddare. Var och en av kyrkoårets dagar är tillägnade några av de helgon som kanoniserats av den ortodoxa kyrkan. Bland dessa intar Jungfru Maria en särskild position som Guds Moder och Theotokos (Guds Föderska). Ur ett svenskt perspektiv kan nämnas den svenska prinsessan Ingegärd som gifte sig med fursten av Novgorod och som vördas under namnet heliga Anna av Novgorod.
Den ortodoxa kyrkans tro formulerades under de sju ekumeniska koncilier som samlades under kyrkans första århundraden och kommer kärnfullt i uttryck i den niceansk-konstantinopelitanska trosbekännelsen, den enda trosbekännelse som godkänns av och används i den ortodoxa kyrkan.